Tåget ökar farten och kör ut från perrongen. Jag sitter och kollar ut genom fönstret. Tåget är fyllt med människor som är på väg hem, till sina familjer som väntar där ute på landsbygden. De har varit inne i London och jobbat hela veckan, och nu när det är fredag åker de hem igen. Så är det också för mig, fast när jag kommer hem finns det ingen som springer ut på farstutrappan och välkomnar mig. Är mamma hemma så sitter hon i soffan alldeles drogad med massor av ölburkar runt sig. Pappa flyttade till New York för åtta år sen när han hade varit där på en affärsresa och träffat en lång och smal blondin som jobbade som servitris på hotellet där pappa bodde. Nu är dom gifta och pappa försöker ofta ringa eller skriva brev till mig men jag vill inte svara. Han vill att jag ska komma och bo hos honom och Danielle på Manhattan. Aldrig tänker jag flytta hem till en man som jag trodde var min far och hans slampa till fru.

Men det var efter pappa hade stuckit som mamma började dricka. Nu har det gått så långt att hon också tar droger. Jag har många gånger försökt prata med henne men det är som att stå och prata rakt in i en vägg. Hon vägrar lyssna på mig.

Skolan har alltid varit piss för mig, så efter pappa hade stuckit så slutade jag på den gamla skolan och började på ett veckointernat, jag måste komma hem på helgerna.

Så fort jag kommer innanför dörren så slår rökstanken emot mig och jag hostar till. Mamma kommer vinglande fram till mig och försöker ge mig en kram, men jag viker mig undan springer upp på vindsvåningen som ska föreställa mitt rum. Där stannar jag ända tills hungern i magen blir oundviklig. Klockan är runt elva när jag smyger ner, där ligger mamma och sover i soffan omgiven av ännu fler ölburkar, och det stinker för jävligt här. Jag håller för näsan när jag smyger ut i köket och öppnar kylen. Jag är nära på att spy när jag ser vad som finns där. Smörförpaknigen står utan lock och det flyger massor av flugor överallt. Där står en gammal gryta med något som ser ut att ha varit snabbmakaroner, men nu är det gröna och alldeles ludna. Jag stänger igen kylskåpsdörren med en smäll och springer ut i trädgården och fram till vattenbrunnen. Jag hissar upp en spann vatten och dricker massor. Det känns som om jag står där och dricker i timmar. När jag tittar upp så ser jag grannens katt stå på staketet och titta rakt på mig. Jag går fram till den. Precis då hör jag prassel i busken och en ljusstråle når mina fötter. Jag hoppar till.

-Oj förlåt, skämde jag dig? Hör jag en mörk röst men med viss ojämnhet i röstlägget. Jag tittar upp.

-Jag heter David, säger han och sträcker fram handen.

-Eh, hej, Samantha. Svara jag och tar hans hand lite osäkert. Månljuset speglar sig i hans ögon, han ser ut att vara runt 18, i så fall bara två år äldre än mig.

-Bor du här? Frågar han.

-Ja, fast bara på helgerna. Annars bor jag på ett internat i London.

-Jaha, jag är bara här och hälsar på, min pappa bor här.

-Jag har aldrig sett dig.

-Nej pappa har precis flyttat in.

-Jaha. Svarar jag lite blygt.

-Ses vi igen? När det är ljust och jag kan se hur du ser ut.

-Mm vist, fast jag åker tillbaka till London på söndag kväll.

-Vi kan väl ses i morgon?

-Visst. Jag ler inombords och känner en svag känsla av pirr i magen.

Jag går sakta tillbaka till huset, och innan jag går in så vänder jag mig om och ser David stå och titta efter mig, jag vinkar lite blygt. Han lyfter handen och vinkar tillbaka.

Nästa morgon när jag vaknar skiner solen in genom det lilla fönstret, jag sätter mig på sängkanten och tittar ut. Jag kan se staketet där katten satt igår kväll, när jag tänker på det så ler jag. Jag reser mig upp och slår huvudet i taket.

-Fan också. Säger jag tyst för mig själv.

Jag smyger ner och in i badrummet. Jag står länge och bara kollar in i den fläckige och dammige spegeln, efter en stund hör jag mamma. Hon är på väg mot badrummet. När hon öppnat dörren blir hon lite förvånad.

-Hej, är du hemma? Säger hon.

-Nej, det är bara du som inbillar dig, svara jag ironiskt och går förbi henne och upp på mitt rum igen.

Jag tar på mig några kläder som jag hittar i ett hörn sen förra helgen. De är lite skrynkliga men det bryr jag inte mig om. Sen tar jag min plånbok och jacka och går ut. Jag går till den lilla lanthandeln som ligger några gator bort. Jag köper ett bröd lite mjölk och några äpplen. Jag betalar och går ut.

När jag kommer ut ser jag David sitta på en bänk utanför affären, när jag kommer ut vänder han huvudet mot mig.

-Samantha? Är det du?

-Ja. Säger jag och går fram till honom.

-Hej, sätt dig. Säger han och nickar mot bänken bredvid honom. Jag sätter mig och öppnar mitt bröd och bryter av en liten bit.

-Är det där din frukost? Frågar David.

-Japp det är det.

-Okej... Han ler mot mig, vi sitter tysta en liten stund.

-Var bor du annars? Frågar jag.

-Jag bor i Oxford, jag pluggar där.

-Jaha, är du ofta här och hälsar på?

-Nej, någon gång ibland, en gång i månaden och på loven och så. Det är ganska mycket att göra.

-Mm, vad pluggar du till?

-Civilekonom.

-Jaha, hur gammal är du?

-17 år.

Jag nickar och ler.

-Hur gammal är du? Frågar han.

-Jag fyller 16 om några veckor.

-Jaha, ska du ha fest då, eller?

-Nej tror inte det.

När jag kommer hem igen är jag glad. Jag och David har bestämt att vi ska ses igen innan jag åker tillbaka till London imorgon. Men glädjen försvinner snabbt, när jag ser mamma ligga på golvet avsvimmad. Jag får panik, jag vet inte vad jag ska göra. Telefonen fungerar inte för att mamma inte har betalat telefonräkningen, och teckning till mobiltelefonen finns det inte heller. Jag springer ut och in till David och hans pappa. Jag bankar på dörren så våldsamt att stegen från insidan ökar takten och ropar,

-Jaja, jag kommer!

Dörren öppnas och där står en man med kort brun/grått hår, strax bakom honom kommer David.

-Hej, ni måste hjälpa mig! Nästan skriker jag. Jag är alldeles andfådd, mannen ser lite frågande på mig.

-Vem är du?

-Det är Samantha, hon bor granne med dig på helgerna. Vi träffades igår kväll när jag var ute och letade efter katten. Det här är min pappa, Kenneth.

Kenneth sträcker fram sin hand, jag tar den lite stressat och säger sen:

-Hejhej, trevligt och träffas, men kan jag få låna telefonen, det är bråttom? Jag känner paniken växa inom mig.

-Ja, visst... säger Kenneth. Men vad har...

Jag hinner inte svara på vad han säger, innan jag har rusat förbi honom och David in i huset och fram till telefonen som jag råkade se genom fönstret när jag sprang förbi innan. Jag ringer efter en ambulans, de lovar att komma på en gång.

När jag lägger på står David och Kenneth bakom mig och ser förskräckt på mig.

-Vad har hänt? Frågar Kenneth.

-Det är mamma.

Jag hinner inte säga mer innan jag springer ut och in till mamma igen. David kommer snabbt efter mig, och strax efter kommer Kenneth flåsande.

Fyra timmar senare kommer Kenneth gående mot mig och David i korridoren på sjukhuset, han har varit nere i caféet och köpt fika till oss. Vi har suttit här och bara väntat och väntat på att läkaren ska komma ut till oss berätta för oss hur det är med mamma. Under tiden vi har suttit här har jag berättat för David och Kenneth om mig och mamma och hennes beroende, om när pappa stack och varför jag inte vill bo hos pappa i New York. David och Kenneth har bara suttit tysta och lyssnat på mitt babblande och snyftande. De har tröstat mig så gott de har kunnat.

Vi har tillsammans bestämt att så fort mamma blir tillräckligt bra och kommer hem igen,

så ska vi tillsammans få in henne på behandlingshem.

Det känns som att jag har känt Kenneth och David jätte länge, fast vi bara har känt varandra några timmar, förutom när jag träffade David igår kväll.

Sju timmar senare blir mamma utskriven efter att - inte helt oväntat ha – tagit en för hög dos narkotika. Kenneth kör oss hem. När jag och mamma är hemma igen och David och Kenneth har gått hem så försöker jag prata med mamma, jag står och kollar på henne och säger:

-Du förstår kanske vad jag kommer att säga?

Hon svarar inte, utan bara vänder sig om och går, men jag följer efter henne. Jag ser att hon är på väg mot kylskåpet. Jag rusar förbi henne och ställer mig med ryggen mot kylskåpsdörren.

-Snälla! För mig skull. Jag ber dig. Doktorn sa att en överdos till och ditt liv står på spel.

Det var inte första gången mamma tog en överdos.

-Så? Jag har ändå inget att lev för.

-Mig? Frågade jag.

Hon såg upp på mig. Jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken, så jag rusade upp på mitt rum.

Jag lägger mig på min säng och två timmar senare, hör jag ett tyst rop, jag tittar ut genom fönstret och ser David stå nedanför och ropa på mig. Han vinkar åt mig att jag ska komma ner. Jag nickar och rusar ut. Han frågar hur det gick när jag pratade med mamma.

-Hon vägrar lyssna på mig.

Han ser på mig med medlidsam blick.

-Jag kan be pappa prata med henne om du vill.

Jag tittar upp på honom, ser hans varma ögon titta rakt in i mina. Jag nickar och säger:

-Tack, han kan ju alltid göra ett försök. Jag ler. Han lägger sina armar runt mig och jag hör hans hjärta slå när jag lägger mitt huvud mot hans bröst. Han lägger sitt huvud på mitt och jag kramar honom. Sådär står vi i vad som känns som evigheter. Det rullar en tår ner för min kind och jag snyftar till, David tittar upp och ser på mig och torkar bort den sen kramar han mig ännu hårdare än innan.

Mamma och Kenneth satt i vårt kök och pratade i över en timme, vad de pratade om vet bara Gudarna. Men Kenneth måste ha sagt något som fick mamma att tänka om. För hon gick med på att åka med till ett ställe där Kenneth en gång hade varit på studiebesök, han kände en i personalen där. Så bestämde de att på måndagsmorgon ska Kenneth köra mamma dit.

Jag åkte tillbaka till London på söndagskvällen. Jag ville egentligen inte åka från mamma, David och Kenneth. Speciellt inte nu när Kenneth skulle ta mamma till ett behandlingshem. Jag var ju tvungen att åka till skolan.

Veckan segade sig fram, jag ville bara att det skulle bli fredag, så jag kunde åka ut till mamma och se hur det hade gått på behandlingshemmet. David hade lovat att han också skulle komma till helgen, så jag längtade efter att få träffa honom också. Det kändes konstigt, att längta hem, men jag gjorde faktiskt det.

När det äntligen blir fredag, rusar jag till tågstationen så fort skolklockan ringer ut. Jag tar två tåg tidigare än vad jag brukar ta. Jag brukar dra ut på tiden så mycket jag kan när det är fredag och jag ska hem, men nu springer jag allt vad jag kan med min packning till tåget. När jag kommer fram, springer jag hela vägen hem.

Jag är alldeles andfådd när jag kommer in i de lilla huset. Men det är tomt. Jag sätter ner min väska och springer in till Kenneth. Han är inte heller hemma. Men David öppnar, efter några långa sekunder. Jag skiner upp när jag ser honom.

-Hej! Säger han glatt. Pappa är hos din mamma på behandlingshemmet, han åkte i förmiddags så han borde vara hemma snart, kom in.

Jag blir glad, dels över att få se David, och för att höra att mamma faktiskt har stannat på behandlingshemmet. Jag går med David in i huset. Det är först nu som jag lägger märke till alla små detaljer. Den lilla tavlan som hänger ovanför soffan i vardagsrummet. Jag stannar och kollar på den. David ser att jag kollar på den.

-Det är jag när jag var liten. Han ler lite generat. Jag ser på bilden som föreställer ett litet barn som ler rakt in i kameran.

Just då kommer Kenneth in genom dörren.

-Hallå Samantha!

-Ni kan kalla mig Sam. Svarade jag.

-Okej, Hallå Sam! Säger Kenneth och alla tre skrattar.

-Hur va det med mamma?

-Hon går igenom den jobbigaste perioden nu, när jag kom in på hennes rum satt hon på sängen och skakade. Hon har aldrig varit drog fri så länge som hon är nu. Så det är en stor omställning för hennes kropp.

Jag tänker på mamma, på alla gånger jag har kommit hem på fredagskvällarna och hon har varit helt ”borta”, inte ha duschat på flera veckor och har haft ett stort skatbo på huvudet. Jag ryser till.

-Men ska du bo ensam i huset nu när Vivian är på behandlingshem? Frågar David.

-Ja, jag antar det, för jag får inte bo på skolan på helgerna.

-Nej, du ska inte behöva bo där själv, du får bo här hos mig. Säger Kenneth.

Jag blir först lite tveksam, bo hos en människa man bara har känt i en vecka. Men jag känner mig ändå tacksam, han hade ju bara kunnat låta mig bo ensam. Han hade ju egentligen inte behövt bry sig om mamma. Plötsligt känner jag tårarna bakom ögonlocken.

-Tack det va snällt, snyftar jag.

-Vad är det nu? Frågar David med sin mjuka röst, när han kommer närmare mig och lägger armarna om mig.

-Jag är bara så glad för att du och Kenneth har hjälpt mig så mycket med mamma, och låter mig bo här. Det känns som jag har känt er jättelänge. Jag snyftar till igen och David kramar mig ännu hårdare.

-Det är känns bara bra att kunna hjälpa till, svarade Kenneth. Nu går jag ut i köket och lagar mat, så kallar jag på er när den är färdig.

Veckorna gick, och varje fredag kom jag hem till Kenneth och ibland kom David också. Det började kännas som vi var en familj. Jag har följt med Kenneth till mamma tre gånger, fast han är hos henne varje lördagseftermiddag när de har besöksdag. Den 28 September var det min födelsedag, det var en fredag och David hade lovat att komma och Kenneth sa att vi skulle åka till mamma och se om vi fick träffa henne då istället för på lördagen. Och det fick vi. Jag satt och fikade med mamma i ungefär en timme sen var vi tvungna att åka hem för det började blir sent och hon skulle på kvällsterapi. När vi kom hem hade David bakat en gräddtårta med jordgubbar och choklad. Den va jättegod och vi satt länge vid matbordet och pratade och skrattade och hade kul.

En grå lördagsmorgon när David var hemma, och vi satt vid frukostekbordet, föreslog Kenneth att vi skulle städa mammas hus. Fräscha till de lite tills mamma kom hem, för det var inte så lång tid kvar nu. Det tyckte både jag och David var en bra idé. Sagt och gjort.

Vi tog på oss slitna kläder, tog med oss en rulle stora sopsäckar så gick vi in. Vi började med att städa upp alla ölburkar i en säck och resten av allt skräp i de andra säckarna. Sen dammsög vi och putsade fönster, dammade, torkade golven. När vi var klara med det tog vi burkarna och åkte och pantade dom sen åkte vi till heminredningsaffären och köpte lite nya småprylar och lite färg till väggarna. Fast vi orkade inte måla den dagen för vi var helt slut allihopa, och ingen av oss orkade laga någon mat så vi åkte till den lokala krogen och åt middag där istället. Det var super mysigt.

Fem dagar innan julafton fick jag jullov. Jag åkte såklart hem till Kenneth. När jag kom gående mot ytterdörren så kom David ut och nästan skrek:

-Dom har ringt från behandlingshemmet, och kan åka och hämta Vivian nu! Han ler med hela ansiktet. Och jag blir så glad att jag springer mot honom så fort jag kan i den djupa snön. Jag kasta mig i hans armar och vi snurra runt och jublar. Kenneth kommer ut till oss med bilnyckeln dinglande på pekfingret.

-Ska vi åka eller?

Jag slänger in min väska och springer ut till bilen där David och Kenneth redan väntar. Vi åker till mamma. När vi kommer fram står hon på trappan med sina väskor och väntar på oss. När vi rullar in på den lilla grusrondellen kommer William, han som Kenneth kände, ut på trappan och ställer sig bredvid mamma. Vivians mungiporna glider sakta upp när hon ser oss. Så fort Kenneth har stannat bilen öppnar jag dörren och rusar fram till henne. Jag kastar mig i hennes armar och hon kramar mig hårt tillbaka. Kenneth och David kommer fram till oss och jag släpper mamma motvilligt. Hon kramar om David och sen Kenneth, jag ser att hon ger honom en puss på kinden i smyg, men både jag och David ser det och tittat på varandra, han ser väldigt förvånad ut. Först blir jag lite paff av det, men sen fattar jag ju, Kenneth har varit och hälsat på mamma varje helg, och om man tittar noga på honom så har han och pappa vissa likheter i utseendet.

När jag låser upp ytterdörren hemma och mamma går in, står hon och tittar sig omkring. När hon vänder sig om ser jag att en tår rullar ner för kinden och mungiporna åker upp i ett stort leende.

Den helgen gör vi inget speciellt, vi är hemma. Kenneth och David kommer över på middag på lördagskvällen. Mamma har lagat mat, något som hon inte har gjort på flera år. Hon och jag var och handlade på dagen, mat, lite tvättmedel och diskmedel och allt annat sånt som ett vanligt hushåll behöver.

På söndagen var vi och handlade små porslinstomtar och julgranskulor och glitter, och på eftermiddagen gick jag, mamma, Kenneth och David ut i skogen för att hugga gran. Vi högg två stora präktiga granar som vi hjälptes åt att släpa hem.

Vi bestämde att vi skulle fira julafton tillsammans hemma hos mig och mamma. Så vi tvåtiden kom David och Kenneth in till oss med en stor säck julklappar som David placerade ut under vår gran som redan var fylld med klappar. Stämningen va på topp, mamma och Kenneth stod i köket och förberedde maten. Jag och David satt bredvid varandra på golvet framför julgranen. Vi satt tysta, jag lutade mitt huvud mot Davids axel, och han tittade på mig och la sin arm runt mig.

Det var så mysigt, det var tyst i hela huset förutom den julmusik som Kenneth satt på innan. Efter en stund kommer mamma och Kenneth in i vardagsrummet. Det strålar verkligen lycka från mamma och ögonen tindrar som stjärnan i toppen på julgranen. Kenneth ser glad ut han också. Jag sätter mig upp och tittar på dem.

Mamma håller upp sin hand, och där ser jag en liten guldring blänka på ringfingret. Det känns som om mina ögon växer till stora tefat. David hoppar upp räcker mig sin hand.

-Kom nu syrran, dags för en familjekram, säger han och ler med hela ansiktet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sätt och vis kan jag se endel likheter i de olika berättelserna. Jag tänkte skriva om det nu för jag tyckte Berts berättelse var häftig.  Om man tänker sig ledaren i varje arts flock så kan man se honom som deras ”Gud”. Han lede sin ...

Hallå hallå! Gunnar här igen! Nu ska ni  få höra på den otroligt spännande berättelsen som min kompis Bert berättade för mig för en stund sedan. Den handlar om när han åkte tillbaka för att se när Gud skapade världen. Enligt honom skapade Gud världen...

    Här är en liten bild som man kan sammanfatta människans utveckling.      En vacker bild jag tog innan jag reste hem igen ...

Nu är jag i princip tillbaka i nutid igen, det är bara några tiotusentals år kvar tills år 2011. Det har varit en helt underbar resa detta.  Och jag har precis träffat en kompis som har gjort samma resa fast han åkte tillbaka till, hur ska jag förk...

Homo sapiens (sapiens = kunnig, klok). Nu befinner jag mig ändas 170 000 år tillbaka i tiden och nu lever de människor som är mest lika oss till utseendet, det är skickliga användare av stenverktyg och de är först med att döda djur med hjälp av kasts...