Tåget ökar farten och kör ut från perrongen. Jag sitter och kollar ut genom fönstret. Tåget är fyllt med människor som är på väg hem, till sina familjer som väntar där ute på landsbygden. De har varit inne i London och jobbat hela veckan, och nu när det är fredag åker de hem igen. Så är det också för mig, fast när jag kommer hem finns det ingen som springer ut på farstutrappan och välkomnar mig. Är mamma hemma så sitter hon i soffan alldeles drogad med massor av ölburkar runt sig. Pappa flyttade till New York för åtta år sen när han hade varit där på en affärsresa och träffat en lång och smal blondin som jobbade som servitris på hotellet där pappa bodde. Nu är dom gifta och pappa försöker ofta ringa eller skriva brev till mig men jag vill inte svara. Han vill att jag ska komma och bo hos honom och Danielle på Manhattan. Aldrig tänker jag flytta hem till en man som jag trodde var min far och hans slampa till fru.

Men det var efter pappa hade stuckit som mamma började dricka. Nu har det gått så långt att hon också tar droger. Jag har många gånger försökt prata med henne men det är som att stå och prata rakt in i en vägg. Hon vägrar lyssna på mig.

Skolan har alltid varit piss för mig, så efter pappa hade stuckit så slutade jag på den gamla skolan och började på ett veckointernat, jag måste komma hem på helgerna.

Så fort jag kommer innanför dörren så slår rökstanken emot mig och jag hostar till. Mamma kommer vinglande fram till mig och försöker ge mig en kram, men jag viker mig undan springer upp på vindsvåningen som ska föreställa mitt rum. Där stannar jag ända tills hungern i magen blir oundviklig. Klockan är runt elva när jag smyger ner, där ligger mamma och sover i soffan omgiven av ännu fler ölburkar, och det stinker för jävligt här. Jag håller för näsan när jag smyger ut i köket och öppnar kylen. Jag är nära på att spy när jag ser vad som finns där. Smörförpaknigen står utan lock och det flyger massor av flugor överallt. Där står en gammal gryta med något som ser ut att ha varit snabbmakaroner, men nu är det gröna och alldeles ludna. Jag stänger igen kylskåpsdörren med en smäll och springer ut i trädgården och fram till vattenbrunnen. Jag hissar upp en spann vatten och dricker massor. Det känns som om jag står där och dricker i timmar. När jag tittar upp så ser jag grannens katt stå på staketet och titta rakt på mig. Jag går fram till den. Precis då hör jag prassel i busken och en ljusstråle når mina fötter. Jag hoppar till.

-Oj förlåt, skämde jag dig? Hör jag en mörk röst men med viss ojämnhet i röstlägget. Jag tittar upp.

-Jag heter David, säger han och sträcker fram handen.

-Eh, hej, Samantha. Svara jag och tar hans hand lite osäkert. Månljuset speglar sig i hans ögon, han ser ut att vara runt 18, i så fall bara två år äldre än mig.

-Bor du här? Frågar han.

-Ja, fast bara på helgerna. Annars bor jag på ett internat i London.

-Jaha, jag är bara här och hälsar på, min pappa bor här.

-Jag har aldrig sett dig.

-Nej pappa har precis flyttat in.

-Jaha. Svarar jag lite blygt.

-Ses vi igen? När det är ljust och jag kan se hur du ser ut.

-Mm vist, fast jag åker tillbaka till London på söndag kväll.

-Vi kan väl ses i morgon?

-Visst. Jag ler inombords och känner en svag känsla av pirr i magen.

Jag går sakta tillbaka till huset, och innan jag går in så vänder jag mig om och ser David stå och titta efter mig, jag vinkar lite blygt. Han lyfter handen och vinkar tillbaka.

Nästa morgon när jag vaknar skiner solen in genom det lilla fönstret, jag sätter mig på sängkanten och tittar ut. Jag kan se staketet där katten satt igår kväll, när jag tänker på det så ler jag. Jag reser mig upp och slår huvudet i taket.

-Fan också. Säger jag tyst för mig själv.

Jag smyger ner och in i badrummet. Jag står länge och bara kollar in i den fläckige och dammige spegeln, efter en stund hör jag mamma. Hon är på väg mot badrummet. När hon öppnat dörren blir hon lite förvånad.

-Hej, är du hemma? Säger hon.

-Nej, det är bara du som inbillar dig, svara jag ironiskt och går förbi henne och upp på mitt rum igen.

Jag tar på mig några kläder som jag hittar i ett hörn sen förra helgen. De är lite skrynkliga men det bryr jag inte mig om. Sen tar jag min plånbok och jacka och går ut. Jag går till den lilla lanthandeln som ligger några gator bort. Jag köper ett bröd lite mjölk och några äpplen. Jag betalar och går ut.

När jag kommer ut ser jag David sitta på en bänk utanför affären, när jag kommer ut vänder han huvudet mot mig.

-Samantha? Är det du?

-Ja. Säger jag och går fram till honom.

-Hej, sätt dig. Säger han och nickar mot bänken bredvid honom. Jag sätter mig och öppnar mitt bröd och bryter av en liten bit.

-Är det där din frukost? Frågar David.

-Japp det är det.

-Okej... Han ler mot mig, vi sitter tysta en liten stund.

-Var bor du annars? Frågar jag.

-Jag bor i Oxford, jag pluggar där.

-Jaha, är du ofta här och hälsar på?

-Nej, någon gång ibland, en gång i månaden och på loven och så. Det är ganska mycket att göra.

-Mm, vad pluggar du till?

-Civilekonom.

-Jaha, hur gammal är du?

-17 år.

Jag nickar och ler.

-Hur gammal är du? Frågar han.

-Jag fyller 16 om några veckor.

-Jaha, ska du ha fest då, eller?

-Nej tror inte det.

När jag kommer hem igen är jag glad. Jag och David har bestämt att vi ska ses igen innan jag åker tillbaka till London imorgon. Men glädjen försvinner snabbt, när jag ser mamma ligga på golvet avsvimmad. Jag får panik, jag vet inte vad jag ska göra. Telefonen fungerar inte för att mamma inte har betalat telefonräkningen, och teckning till mobiltelefonen finns det inte heller. Jag springer ut och in till David och hans pappa. Jag bankar på dörren så våldsamt att stegen från insidan ökar takten och ropar,

-Jaja, jag kommer!

Dörren öppnas och där står en man med kort brun/grått hår, strax bakom honom kommer David.

-Hej, ni måste hjälpa mig! Nästan skriker jag. Jag är alldeles andfådd, mannen ser lite frågande på mig.

-Vem är du?

-Det är Samantha, hon bor granne med dig på helgerna. Vi träffades igår kväll när jag var ute och letade efter katten. Det här är min pappa, Kenneth.

Kenneth sträcker fram sin hand, jag tar den lite stressat och säger sen:

-Hejhej, trevligt och träffas, men kan jag få låna telefonen, det är bråttom? Jag känner paniken växa inom mig.

-Ja, visst... säger Kenneth. Men vad har...

Jag hinner inte svara på vad han säger, innan jag har rusat förbi honom och David in i huset och fram till telefonen som jag råkade se genom fönstret när jag sprang förbi innan. Jag ringer efter en ambulans, de lovar att komma på en gång.

När jag lägger på står David och Kenneth bakom mig och ser förskräckt på mig.

-Vad har hänt? Frågar Kenneth.

-Det är mamma.

Jag hinner inte säga mer innan jag springer ut och in till mamma igen. David kommer snabbt efter mig, och strax efter kommer Kenneth flåsande.

Fyra timmar senare kommer Kenneth gående mot mig och David i korridoren på sjukhuset, han har varit nere i caféet och köpt fika till oss. Vi har suttit här och bara väntat och väntat på att läkaren ska komma ut till oss berätta för oss hur det är med mamma. Under tiden vi har suttit här har jag berättat för David och Kenneth om mig och mamma och hennes beroende, om när pappa stack och varför jag inte vill bo hos pappa i New York. David och Kenneth har bara suttit tysta och lyssnat på mitt babblande och snyftande. De har tröstat mig så gott de har kunnat.

Vi har tillsammans bestämt att så fort mamma blir tillräckligt bra och kommer hem igen,

så ska vi tillsammans få in henne på behandlingshem.

Det känns som att jag har känt Kenneth och David jätte länge, fast vi bara har känt varandra några timmar, förutom när jag träffade David igår kväll.

Sju timmar senare blir mamma utskriven efter att - inte helt oväntat ha – tagit en för hög dos narkotika. Kenneth kör oss hem. När jag och mamma är hemma igen och David och Kenneth har gått hem så försöker jag prata med mamma, jag står och kollar på henne och säger:

-Du förstår kanske vad jag kommer att säga?

Hon svarar inte, utan bara vänder sig om och går, men jag följer efter henne. Jag ser att hon är på väg mot kylskåpet. Jag rusar förbi henne och ställer mig med ryggen mot kylskåpsdörren.

-Snälla! För mig skull. Jag ber dig. Doktorn sa att en överdos till och ditt liv står på spel.

Det var inte första gången mamma tog en överdos.

-Så? Jag har ändå inget att lev för.

-Mig? Frågade jag.

Hon såg upp på mig. Jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken, så jag rusade upp på mitt rum.

Jag lägger mig på min säng och två timmar senare, hör jag ett tyst rop, jag tittar ut genom fönstret och ser David stå nedanför och ropa på mig. Han vinkar åt mig att jag ska komma ner. Jag nickar och rusar ut. Han frågar hur det gick när jag pratade med mamma.

-Hon vägrar lyssna på mig.

Han ser på mig med medlidsam blick.

-Jag kan be pappa prata med henne om du vill.

Jag tittar upp på honom, ser hans varma ögon titta rakt in i mina. Jag nickar och säger:

-Tack, han kan ju alltid göra ett försök. Jag ler. Han lägger sina armar runt mig och jag hör hans hjärta slå när jag lägger mitt huvud mot hans bröst. Han lägger sitt huvud på mitt och jag kramar honom. Sådär står vi i vad som känns som evigheter. Det rullar en tår ner för min kind och jag snyftar till, David tittar upp och ser på mig och torkar bort den sen kramar han mig ännu hårdare än innan.

Mamma och Kenneth satt i vårt kök och pratade i över en timme, vad de pratade om vet bara Gudarna. Men Kenneth måste ha sagt något som fick mamma att tänka om. För hon gick med på att åka med till ett ställe där Kenneth en gång hade varit på studiebesök, han kände en i personalen där. Så bestämde de att på måndagsmorgon ska Kenneth köra mamma dit.

Jag åkte tillbaka till London på söndagskvällen. Jag ville egentligen inte åka från mamma, David och Kenneth. Speciellt inte nu när Kenneth skulle ta mamma till ett behandlingshem. Jag var ju tvungen att åka till skolan.

Veckan segade sig fram, jag ville bara att det skulle bli fredag, så jag kunde åka ut till mamma och se hur det hade gått på behandlingshemmet. David hade lovat att han också skulle komma till helgen, så jag längtade efter att få träffa honom också. Det kändes konstigt, att längta hem, men jag gjorde faktiskt det.

När det äntligen blir fredag, rusar jag till tågstationen så fort skolklockan ringer ut. Jag tar två tåg tidigare än vad jag brukar ta. Jag brukar dra ut på tiden så mycket jag kan när det är fredag och jag ska hem, men nu springer jag allt vad jag kan med min packning till tåget. När jag kommer fram, springer jag hela vägen hem.

Jag är alldeles andfådd när jag kommer in i de lilla huset. Men det är tomt. Jag sätter ner min väska och springer in till Kenneth. Han är inte heller hemma. Men David öppnar, efter några långa sekunder. Jag skiner upp när jag ser honom.

-Hej! Säger han glatt. Pappa är hos din mamma på behandlingshemmet, han åkte i förmiddags så han borde vara hemma snart, kom in.

Jag blir glad, dels över att få se David, och för att höra att mamma faktiskt har stannat på behandlingshemmet. Jag går med David in i huset. Det är först nu som jag lägger märke till alla små detaljer. Den lilla tavlan som hänger ovanför soffan i vardagsrummet. Jag stannar och kollar på den. David ser att jag kollar på den.

-Det är jag när jag var liten. Han ler lite generat. Jag ser på bilden som föreställer ett litet barn som ler rakt in i kameran.

Just då kommer Kenneth in genom dörren.

-Hallå Samantha!

-Ni kan kalla mig Sam. Svarade jag.

-Okej, Hallå Sam! Säger Kenneth och alla tre skrattar.

-Hur va det med mamma?

-Hon går igenom den jobbigaste perioden nu, när jag kom in på hennes rum satt hon på sängen och skakade. Hon har aldrig varit drog fri så länge som hon är nu. Så det är en stor omställning för hennes kropp.

Jag tänker på mamma, på alla gånger jag har kommit hem på fredagskvällarna och hon har varit helt ”borta”, inte ha duschat på flera veckor och har haft ett stort skatbo på huvudet. Jag ryser till.

-Men ska du bo ensam i huset nu när Vivian är på behandlingshem? Frågar David.

-Ja, jag antar det, för jag får inte bo på skolan på helgerna.

-Nej, du ska inte behöva bo där själv, du får bo här hos mig. Säger Kenneth.

Jag blir först lite tveksam, bo hos en människa man bara har känt i en vecka. Men jag känner mig ändå tacksam, han hade ju bara kunnat låta mig bo ensam. Han hade ju egentligen inte behövt bry sig om mamma. Plötsligt känner jag tårarna bakom ögonlocken.

-Tack det va snällt, snyftar jag.

-Vad är det nu? Frågar David med sin mjuka röst, när han kommer närmare mig och lägger armarna om mig.

-Jag är bara så glad för att du och Kenneth har hjälpt mig så mycket med mamma, och låter mig bo här. Det känns som jag har känt er jättelänge. Jag snyftar till igen och David kramar mig ännu hårdare.

-Det är känns bara bra att kunna hjälpa till, svarade Kenneth. Nu går jag ut i köket och lagar mat, så kallar jag på er när den är färdig.

Veckorna gick, och varje fredag kom jag hem till Kenneth och ibland kom David också. Det började kännas som vi var en familj. Jag har följt med Kenneth till mamma tre gånger, fast han är hos henne varje lördagseftermiddag när de har besöksdag. Den 28 September var det min födelsedag, det var en fredag och David hade lovat att komma och Kenneth sa att vi skulle åka till mamma och se om vi fick träffa henne då istället för på lördagen. Och det fick vi. Jag satt och fikade med mamma i ungefär en timme sen var vi tvungna att åka hem för det började blir sent och hon skulle på kvällsterapi. När vi kom hem hade David bakat en gräddtårta med jordgubbar och choklad. Den va jättegod och vi satt länge vid matbordet och pratade och skrattade och hade kul.

En grå lördagsmorgon när David var hemma, och vi satt vid frukostekbordet, föreslog Kenneth att vi skulle städa mammas hus. Fräscha till de lite tills mamma kom hem, för det var inte så lång tid kvar nu. Det tyckte både jag och David var en bra idé. Sagt och gjort.

Vi tog på oss slitna kläder, tog med oss en rulle stora sopsäckar så gick vi in. Vi började med att städa upp alla ölburkar i en säck och resten av allt skräp i de andra säckarna. Sen dammsög vi och putsade fönster, dammade, torkade golven. När vi var klara med det tog vi burkarna och åkte och pantade dom sen åkte vi till heminredningsaffären och köpte lite nya småprylar och lite färg till väggarna. Fast vi orkade inte måla den dagen för vi var helt slut allihopa, och ingen av oss orkade laga någon mat så vi åkte till den lokala krogen och åt middag där istället. Det var super mysigt.

Fem dagar innan julafton fick jag jullov. Jag åkte såklart hem till Kenneth. När jag kom gående mot ytterdörren så kom David ut och nästan skrek:

-Dom har ringt från behandlingshemmet, och kan åka och hämta Vivian nu! Han ler med hela ansiktet. Och jag blir så glad att jag springer mot honom så fort jag kan i den djupa snön. Jag kasta mig i hans armar och vi snurra runt och jublar. Kenneth kommer ut till oss med bilnyckeln dinglande på pekfingret.

-Ska vi åka eller?

Jag slänger in min väska och springer ut till bilen där David och Kenneth redan väntar. Vi åker till mamma. När vi kommer fram står hon på trappan med sina väskor och väntar på oss. När vi rullar in på den lilla grusrondellen kommer William, han som Kenneth kände, ut på trappan och ställer sig bredvid mamma. Vivians mungiporna glider sakta upp när hon ser oss. Så fort Kenneth har stannat bilen öppnar jag dörren och rusar fram till henne. Jag kastar mig i hennes armar och hon kramar mig hårt tillbaka. Kenneth och David kommer fram till oss och jag släpper mamma motvilligt. Hon kramar om David och sen Kenneth, jag ser att hon ger honom en puss på kinden i smyg, men både jag och David ser det och tittat på varandra, han ser väldigt förvånad ut. Först blir jag lite paff av det, men sen fattar jag ju, Kenneth har varit och hälsat på mamma varje helg, och om man tittar noga på honom så har han och pappa vissa likheter i utseendet.

När jag låser upp ytterdörren hemma och mamma går in, står hon och tittar sig omkring. När hon vänder sig om ser jag att en tår rullar ner för kinden och mungiporna åker upp i ett stort leende.

Den helgen gör vi inget speciellt, vi är hemma. Kenneth och David kommer över på middag på lördagskvällen. Mamma har lagat mat, något som hon inte har gjort på flera år. Hon och jag var och handlade på dagen, mat, lite tvättmedel och diskmedel och allt annat sånt som ett vanligt hushåll behöver.

På söndagen var vi och handlade små porslinstomtar och julgranskulor och glitter, och på eftermiddagen gick jag, mamma, Kenneth och David ut i skogen för att hugga gran. Vi högg två stora präktiga granar som vi hjälptes åt att släpa hem.

Vi bestämde att vi skulle fira julafton tillsammans hemma hos mig och mamma. Så vi tvåtiden kom David och Kenneth in till oss med en stor säck julklappar som David placerade ut under vår gran som redan var fylld med klappar. Stämningen va på topp, mamma och Kenneth stod i köket och förberedde maten. Jag och David satt bredvid varandra på golvet framför julgranen. Vi satt tysta, jag lutade mitt huvud mot Davids axel, och han tittade på mig och la sin arm runt mig.

Det var så mysigt, det var tyst i hela huset förutom den julmusik som Kenneth satt på innan. Efter en stund kommer mamma och Kenneth in i vardagsrummet. Det strålar verkligen lycka från mamma och ögonen tindrar som stjärnan i toppen på julgranen. Kenneth ser glad ut han också. Jag sätter mig upp och tittar på dem.

Mamma håller upp sin hand, och där ser jag en liten guldring blänka på ringfingret. Det känns som om mina ögon växer till stora tefat. David hoppar upp räcker mig sin hand.

-Kom nu syrran, dags för en familjekram, säger han och ler med hela ansiktet.

  

Janet Leon & Kim Fransson som fick sin debut genom tv-programet Made in Sweden som Andreas medverkade i, där han skrev låtar till Janet och Kim. 

  

  Andreas debutalbum

   "The Real Thing"

    

  Andreas med medlemmarna i

  gruppen Kiss år 2003. 

Dessa två böckerna har Andreas skrivit

  

Dandy - Andreas Carlsson 

  

Live to win, låtarna som skrev mitt liv - Andres Carlsson

Andreas har fått många god ord från stor världsartister och andra världskändisar genom åren. 

"Andreas har en oerhörd känsla för popmusik, och har skrivit några fantastiska låtar åt mig" Céline Dion.

"Jag älskar Andreas humor och hans lättsamma och extremt begåvade sätt att skriva låtar på" Katy Perry.

"Andreas är en av de bästa låtskivarna och producenter jag någonsin jobbat med" Simon Cowell.

  

Andreas med sin kollegor i Idol-juryn

F.v Anders Bagge, Laila Wahlgren Bagge & Andreas Carlsson.

Det här är ett urval av vad Andreas har skrivit/producerat genom åren

En mörk och obehagliga känslan fyllde den kalla snörika vinter kvällen. En mörkklädd gestalt sprang med tunga sega steg över den saltade cykelbanan. Hans mål var tydligt.

En kvinna som var ute och gick med sin tankar om sin kristna tro. Han sprang, fortare och fortare tills han kom ifatt kvinnan och överföll henne bakifrån. Hon sprattlade och skrek för sitt liv. Men kvinnan hade ingen chans.

 

Telefonen var inte tyst en sekund, den ringde hela tiden, precis som den brukade göra. Fast det bara var några dagar före jul. Alla poliser hade fullt upp, med oroliga kattägare, uppjagade offer som hade blivit av med sina väskor under julklappshandeln. Den högljudde och alltid skämtsamme kriminalkommisarien Jonny Berg, blev helt plötsligt väldigt tyst och fundersam när han lyssnade på personen som hade ringt. När han la på luren blev han väldig tyst, han bara stirrade rakt fram. Då blev alla tysta och oroliga, för om Jonny var tyst och allvarlig när de inte hade något fall att lösa så hade det hänt något. Snart bröt Pia den långa tystnaden,

-Vad va det där om?

Pia är en av poliserna som har många erfarenheter och verkligen ger allt när det väl gällde.

-Ni får nog ta hit familjen om ni vill fira jul med dem, vi kommer att ha ett fall att lösa.

Han tog sin tjocka Peak jacka och bilnycklarna och vinkade till Pia att hon skulle följa med honom.

 

De åkte ut till platsen, där en död människa hade hittats.

Det var redan mycket folk på plats, tekniker, vakter, journalister. De gick under avspärrningen och bort till platsen. Det var ingen vacker syn. Där låg en kropp badande i sitt eget blod, hon hade ett kors inristat på höger överarm.

Jonny gick fram till en av teknikerna, Tom.

Stämningen var väldig dyster, såklart, en människa hade mist sitt liv, men den var annorlunda jämförelse med hur den brukar va när de får ett fall.

-Har ni fått fram något intressant? Frågade Jonny.

-Tja, det är en kvinna...

-Ja det hade till och med gamla moster Rut borta på hemmet också kunnat se... Jag menar något som ingen människa utan ordentlig utbildning kan se.

Jonny va alltid så när han var irriterad. Idag var han irriterad för att han inte vill spendera hela julen på kontoret.

-Nej, då har vi inte kommit fram till något, svarade Tom.

 

Det var svårt att se om det rörde sig om ett mord eller olyckshändelse. Man va säker på att det inte var ett självmord.

 

Pia gick där och tänkte, mest på vem som skulle berätta händelsen för kvinnans anhöriga. Ingen vill väl att ens, barn, mamma, fru, bästa kompis, skulle försvinna, speciellt inte nu såhär nära jul. Pia visste att det inte va en lätt uppgift att meddela anhöriga om en sånhär händelse. Hon hade gjort det själv för ett par år sedan. Det var det jobbigaste hon någonsin varit med om. Det var en tonårsflicka som hade blivit våldtagen och sen plågad till döds. Föräldrarnas reaktion var inte riktig som hon hade räknat med. De hade bara suttit ner och stirrat på varandra, innan mamman ramlat ihop av chocken och varit tvungen att föras till sjukhus.

 

Pia och Jonny åkte tillbaka till kontoret. Det var väldigt tyst på hemvägen.

När de kom tillbaka så möttes de av en av sina kollegor. Kristian.

-Magdalena Johansson, 26 år och väldigt engagerad i kyrkan. Senast någon såg henne vid liv så kom hon ut från kyrkan, där hon precis hade hållit i en gudstjänst.

Här är en bild på henne som vi har fått från kyrkan.

Han höll upp en bild på en blond kvinna med blåa ögon och klädd som en präst.

-Jaha, är det någon ute och knackar dörr?

-Nej inte än ska jag skicka ut någon?

-Ja, säg till Nicklas, Paul och Hanna. Se till så att de har varsitt foto av kvinnan.

-Alright boss, det fixar jag.

-Hm, det är bra.

 

Jonny va själv mycket troende, och gick till kyrkan en eller två gånger i veckan. Han kände mycket väl till Magdalen. Hon var en mycket bra präst, tyckte Jonny och han visste att han inte va ensam om att tycke bra om Magdalena. Den ”gamla” prästen är en man. Han börjar närma sig pensionen. Inte för att det gör Jonny något, den gamla prästen heter Pär Kristensson. Jonny tycker att han är en väldig tråkig man, som bara står och läser högt ur bibeln. Som vem som helst kan göra. Men Magdalen, även kallad Magda, va en rolig präst, en som läser med inlevelse. På ett modernare sätt.

Ikväll ska han gå till kyrkan, tänkte Jonny.

Senare på eftermiddagen, det hade slutat snöa ute, men det var fortfarande jätte kallt ute. Vilket gjorde att det blev svalt inne också när alla gick in och ut hela tiden.

Jonny rös till och satte sig i sin alldeles nya kontorsstol. Den har nackstöd och är fodrad. Perfekt. Han gick in på adressökning på internet och sökte på Magdalena Johansson. Självklar fick han många träffar. Närmare bestämt, 43 st. Men bara tre i Stockholm. En i Solna, en i Gamla stan och en här i Vasastan. Han kollade adressen i Vasastan.

Det visades sig att den Magdalena inte bodde ensam. Han bestämde sig för att åka dit. Där skulle bo en till som heter, Jesper.

 

Det tog inte mer än fem minuter att åka dit. Han parkerar bilen och går in i höghuset, det knastrade under hans fötter när han gick på snön som hade fallit. Han tog hissen upp till fjärde våningen. Där Magda bodde. Han trycker på ringklockan, ingenting hände, han tryckte en gång till. Han gav upp och ringde på hos grannarna istället. Efter en liten stund så öppnade en gammal tant.

-Ja?

-Hej, jag heter Jonny Berg och är kriminalkommisarie, jag undrar om du har en aning om var Jesper, din granne är någonstans?

-På jobbet antar jag, hurså?

-Jaha, nej jag skulle bara behöva prata med honom lite om Magdalena.

-Vad är det med henne? Frågade den gamla tanten ängsligt.

-Vi misstänker att hon är död.

-Jaha! Sa tanten sorgset.

-Vet du var Jesper jobbar?

-Han jobbar på bensinstationen nere vid hörnet.

-Bra tack så mycket.

Jonny gick i rask takt ner till bensinstationen. Han rusar in och fram till kassan.

-Vem av er är Jesper?

-Öh, han är på lunch nu, men han kommer nog snart tillbaka.

Precis då kom en man in, han hade brunt hår och blågröna ögon, brun jacka och svarta skor.

-Jesper! Här är en man som vill prata med dig! Ropade den personen som Jonny hade pratar med.

Jesper gick fram till Jonny, och tittade frågande på honom.

-Ja?

-Jesper Nicklasson?

-Ja?

-Jag heter Jonny Berg och är kriminalkommisarie. Han tar upp sitt polisleg och visar för Jesper.

-Kan vi prata en liten stund, i enrum? Frågade Jonny.

-Ja... Svarade Jesper och ryckte på axlarna, kom här då.

De gick in i ett litet kök, med fyra trästolar och bord och en mikrovågsugn och en kaffebryggare. De slog sig ner på varsin stol.

-Får jag bjuda på kaffe? Frågade Jesper.

-Ja tack, det skulle nog smaka gott.

Jesper reser sig och ställer sig med ryggen mot Jonny.

-Bor du ensam? Börja Jonny.

-Nej? Hur så?

-Bor du med en kvinna som heter, Magdalena Johansson?

-Ja?

-Vi befarar att hon... Han gör en lång paus.

-Har det hän henne någonting?

-Var du inte hemma igår?

-Jo, men jag låg och sov när hon kom hem för jag hade jobbat natt här på maken. Men vad är det, har det hänt någonting?

-Magdalena, hon kom aldrig hem igår kväll.

-Vad pratar du om?

-Magdalen Johansson, är död.

Jesper bara satt och gapade och glodde på Jonny.

-V vad är det du sitter och säger? Nu var han upprörd.

-Jag beklagar verkligen, jag har hört henne predika en hel del i kyrkan på sistone, och jag tyckte hon var mycket duktig, och jag vet att det inte bara var jag som tyckte det.

-Men hur gick det till?

-Hon har troligen ramlat baklänges, hur vet vi inte, men hon har träffat asfalten med en sån kraft att hon svimmade och spräckte skallen, sen dog hon av förblödning och smärtor. Hon hade ett kors inristat på armen.

-Va det nånting mer ni ville?

-Nej, inte direkt, men vi skulle uppskatta om du inte åkte iväg så långt här ifrån, för om vi skulle behöva träffa dig fler gånger.

-Jaja. Petra jag går hem!

Jesper lämnar rummet genom en bakdörr med tunga och snabba steg.

-Vad var det med honom? Frågade Petra, den kvinnan som Jonny pratat med när han kom hit tidigare.

-Hans, hans sambo är död.

 

När Jonny kom tillbaka till kontoret gick han raka vägen fram till Pia.

-Magda bodde med en man som heter Jesper och jobbar på bensinstationen några kvarter här ifrån. Jag har pratat med honom.

-Vadå? Så du menar att du har pratat med Magdalenas sambo?

-Ja? Är det något fel med det då?

-Va, nej inte alls, men du brukar inte vara den som själv åker ut till våra offers anhöriga och talar om för dem vad som har hänt.

-Okej. Men strunt samma nu. Han påstår att han sov när Magda skulle ha kommit hem från kyrkan. Så han har inte märkt att hon var borta.

-Vänta lite, varför säger du Magda?

-Ehm, hon var präst i kyrka som skulle ta över efter den nuvarande, hon var mycket duktig, jag och många andra tycket mycket bra om henne.

-Skulle hon ta över?

-Ja han andra, Pär, ska gå i pension nästa vår. Vilket inte gör mig någonting.

-Är inte han bra eller?

-Nej verkligen inte.

-Är det bara du som inte tycker om honom?

-Nej, ingen tycker om honom, därför blev alla så glada när Magda kom.

-Tycker Pär om att var i kyrkan?

-Ja han säger att det är hans liv och att han aldrig tänker överge kyrkan, inte ens när han är död.

-Så vad sa han när Magda kom då?

-Ja han blev såklart inte glad.

-Okej...

Så vände hon ryggen mot Jonny och fortsatte med det hon hade blivit avbruten med tidigare.

Ungefär tre timmar senare så knackade det på dörren till Jonnys kontor, det är Pia som kom in.

-Jag fick ett samtal från tekniska, hon har blivit knuffad, hon blev mördad, planerat eller oplanerat. Så jag har åkte ut och pratade med Pär, för att höra med honom, hur han tyckte att Magda var som person. Det gick knappt att prata med honom, han bara klagade över ett halsband eller vad det nu var han hade blivit av med. Men han påstod att han var i kyrkan den tiden som Magda dog.

-Så då är det en mordutredning.

-Ja.... Jag har också pratat en gång till med Jesper och han är helt säker på att han inte märkt att Magda inte kom hem igårkväll.

När jag hade pratat med Pär, så kom det in en annan man som Pär hälsade på som ”Henrik” han frågade vad polisen gjorde här? Och då sa Pär att Magda hade blivit mördad. Jag säger bara en sak, han är skum. När han hörde att Magda var död så bara sa han,

-Jaha, det va väl tråkigt. Utan att röra en min. Så jag gjorde en research på honom och han finns med i registret, bara för några småsaker, som olaga hot mot tjänsteman, skattefusk, men bäst av allt, han är Magdas ex...

Dagarna gick, och nu var det bara fem dagar kvar till julafton, och Jonny och hans kollegor kunde inte reda ut fallet, det fans för lite bevis.

Men så på kvällen så ringde Jonnys telefon.

-Kommissarie Berg.

-Hej Jonny, det är Pia. Vi har någonting som kan ha koppling till Prästen.

-Jaha vadå?

-Ytterligare en kvinna har hittats död!

-Jaha, ja jag kommer med en gång. Suckade Jonny.

 

Han tar sin jacka och bilnycklarna och går ut till bilen och sätter sig och kör iväg.

När han kör in på personal parkeringen så kommer Pia utspringande, rakt mot strålkastarna på bilen, hon rycker upp bildörren och sätter sig i passagerarsättet.

-Vasaparken. Nu.

-Jaja, när hittades hon?

-För en timme sedan.

Det var mycket folk ute, de som handlade sista-minuten-julklappar. De sprang och yrade och det spelades julmusik i alla affärer, utanför en affär stod en jultomte och skramlade med sin klocka och önskade alla förbipasserande en god jul. Det snöade och var kallt, riktig julstämning.

När det kom fram så mötes de av Tom, teknikern.

-Det här är ett tydligt mord, det syns klart och tydligt. Kvinnan har kraftiga blåmärken och rivsår på hela kroppen, så hon har verkligen kämpat för sitt liv. Men hon dog på samma sätt som den förra kvinnan.

-Magdalena?

-Ja om det var så hon hette.

-Oh nej. Har ni lyckats identifiera henne än?

-Ja, hon hade en handväska med ID-kort i, hon heter, Hanne Flye och är född den 29 Oktober 1976 så hon är 33 år gammal.

-Har hon och Magda någonting gemensamt?

-Nej inte vad vi har sett så här långt.

-Magda va blond, och Hanne är?

-Ja hon är rödhårig.

När Jonny nästa dag sitter och knappar på datorn, och letar efter information om Hanne så upptäcker han någonting mycket intressant.

-Pia! Kom hit! Ropar han ut i kontorslokalen.

Pia kommer ganska snart.

-Vad är det om?

-Kom kolla här.

Han pekar på sin datorskärm.

-Oj, ska vi ta in honom?

-Ja med en gång.

 

-Förhör med Jesper Nicklasson den 20 December 2008, närvarande, Jonny Berg och Pia Kvist . Säger Jonny högt och tydligt i förhörsmikrofonen.

-Jaha du Jesper, vad gjorde du kvällen den 15 December?

-Jag va hemma och sov, har jag redan sagt flera gång.

-Finns det någon som kan styrka det?

-Ja, om Magda hade varit vid liv hade hon kunnat det.

-Men nu är hon inte det finns det ingen annan som kan försäkra att du bara va hemma och sov då?

-Nej det tror jag inte, kanske om någon av grannarna har hört mig snarka.

-Hm, du är lustig du.

-Det brukade Magda också säga.

-Var var du igår kväll den 19 December?

-Varför undrar du det?

-Kan du inte bara svar på min fråga, var var du igår kväll?

-Jag var i kyrkan och tände ett ljus för Magda.

-Och det är du säker på?

-Ja.

-Så om jag frågar kyrkovaktmästaren om han har sett dig där så är det lugnt för dig?

-Ja, fast det är inte säkert att han sett mig för jag såg inte honom.

-Har du haft ett förhållande tidigare, innan Magda?

-Ja?

-Vad hete hon?

-Ja du jag har haft många förhållande innan Magda.

-Men den senaste?

-Ja, det va, Hanne Flye.

Både Jonny och Pia drog ett djupt andetag.

-Vad är det med det då? Frågade Jesper.

-Hon är också död.

-Ah, så nu är jag misstänkt för mord på både Magdalen och Hanne?

-Kan hända ja, var det du som gjorde det?

-Vad tror du själv?

-Nu är det jag som förhör dig och inte tvärtom, var det du som gjorde det?

-Nej! Det var inte jag som mördade varken Hanne eller Magdalena.

-Säker?

-Jag är väl säker på vad jag själv har gjort och inte gjort.

-Hade ni ett bar förhållande, du och Hanne?

-Ja, till en början, men sen så upptäckte vi att vi ville helt olika saker, fast vi älskade varandra.

-Hur slutade det då?

-Hon blev arg och drog och kom aldrig tillbaka.

-Det var inte något våld inblandat?

-Nej inte direkt.

-Skulder och sånt då? Inga problem med pengar?

-Jo hon var skyldig mig 30 000 kr, men dom har jag aldrig fått igen, jag antar att jag aldrig får dom nu när hon är död.

-Varför hade hon lånat så mycket pengar av dig?

-Tja vi hyrde en lägenhet tillsammans, och betalade halva hyran var varje månad. Det fungerade bra ända tills en kväll när vi var ute och festade på kasinot tillsammans med några pollare.

-Vad hände där då?

-Tja, hon spela poker, runda efter runda, fler och fler drinkar.

-Du spelade inte?

-Nej, jag va pank, så jag låtsades som att jag mådde illa, så att jag fick gå hem och lägga mig. Sen vid två tiden på natten så ringde de från kasinot och sa att jag var tvungen att komma och hämta min alkis till sambo.

-Va hon alkoholist?

-Nej, det va hon inte, men hon va så packad att hon knappt kunde stå för sig själv.

-Så du åkte och hämtade henne?

-Ja, jag hade inget val.

-Påminde du ofta henne om hennes stora skuld till dig?

-Ja, innan hon drog så sa jag det nog inte mer än två eller tre gånger i veckan. Men efter att hon hade stuckit så blev det nog lite oftare.

-Hur påminde du henne?

-Jag skickade sms, ringde skrev e-mail och sånt.

-Du tror aldrig att hon tyckte att du tjatade för mycket?

-Jo det tror jag säkert hon tyckte.

-Hur var förhållandet med Magda då?

-Det var bra, vi hade det jätte bra. Vi hade planerat att gifta oss, för vi trodde att Magda var gravid.

-Ja, men det var hon inte, vi har kollat.

-Jaha. Var det nånting mer?

-Ja, hur hade du och Magda med det ekonomiska?

-Jo, det var bra, vi höll på att spara för att kunna gifta oss, så där finns nog några tusen på kontot.

-Ja men tack så länge du får bli kvar på stationen ett tag till, men vi är klara här för nu.

-Jaha.

 

De reste sig, och gick ut ur rummet.

Några poliser tog hand om Jesper, de ledde honom till ett rum, där han kunde vänta. Jonny och Pia gick tillbaka till kontoret.

I hissen upp till deras våning så pratade de lite om det plötsliga förhöret.

-Det är uppenbart att det är han. Sa Pia.

-Nej, det är inte alls han. Svarade Jonny.

-Han visar inga känslor och tar allting med en axelryck, det är hur tydligt som helst att det är han.

-Men det finns inga DNA på någon av liken från Jesper.

-Han har väl haft handskar på sig eller nånting.

-Det finns ett okänt DNA på Magda som stämmer med ett på Hanne.

-Hm, men då får vi väl ta reda på vems det kan va. Muttrade Pia

 

-Det har hittat en halsbands berlock, format som ett kors i Hannes ficka! Ropade Nicklas, en av poliserna på stationen när de klev av hissen.

-Men Hanne var väl inte involverad i kyrkan? Frågade Pia.

-Nej det är det som är konstigt. Svarade Nicklas.

-Får jag se på berlocken? Frågade Jonny.

-Ja, visst här är den. Svarade Nicklas.

Jonny gick fram till Nicklas skrivbord, det var en dyr berlock, det visste Jonny för de sålde såna i kyrkan.

-Vänta lite, sa inte du Pia att Pär bara gick och gnällde över att han hade tappat ett smycke, när du var och pratade med honom?

-Jo?

-Får jag låna berlocken?

Jonny fångade påsen som berlocken låg i som Nicklas kastade till honom. Den var ganska tung för att vara ett sånt litet smycket.

 

Jonny hoppade in i bilen, och körde raka vägen till kyrkan.

När han kom fram så gick han med bestämda steg fram till kyrkan och rakt in i, där Pär höll på med en gudstjänst. Jonny klampade in med sådan kraft att det dånade i hela kyrkan, Pär tittade upp och log mot honom.

-Hej Jonny vad för dig hit mitt på plankaste dagen?

-Kan vi prata lite du och jag Pär?

-Vad är det?

-Du har möjlig vis inte tappat den här berlocken?

Pär kisade med ögonen för att se tydligare.

-Jo det ser faktisk ut precis som den jag tappat för ett par dagar sedan. Tack så mycket Jonny för att du har hittat den till mig, Gud välsigne dig. Pär sträckte sig för att ta den ur Jonnys hand, men Jonny ryckte tillbaka handen.

-Då tror jag nog att vi tar det i enrum.

-Det är inget som kan vänta tills efter gudstjänsten?

-Nej, jag måste prata med dig nu!

-Men som du kanske ser så är jag mitt uppe i en gudstjänst.

-Ja men är det de du vill så säger jag det rakt ut, och jag lovar att Gud kommer inte förlåta dig för det.

-Jaha, vad är det nu då?

-Du är här med gripen för sannolika skäll misstänkt för mord på Hanne Flye och Magdalena Johansson.

Alla som satt i kyrkan ryggade tillbaka, de flesta kände mycket väl till Magda och visste vad som hade hänt henne. Det kom in två beväpnade män i uniform och grep Pär.

-Men vad menar du med de här Jonny?

-Jag menar precis det jag sa.

-Men? Försökte Pär men poliserna knuffade ut honom ur kyrkan.

-Ja, jag antar att gudstjänsten är avslutad här då, sa Jonny till det gapande och förvånade åskådarna i bänkraderna.

 

-Jaha du Jesper, du får gå nu och du har inga misstankar riktade mot dig längre. Sa Jonny till Jesper när han kom tillbaka till kontoret.

-Nej, det va ju det jag sa hela tiden.

-Ja, det är bra att det finns ärliga personer också här i världen. Svarade Jonny med glimten i ögat.

 

-Jonny! Det va Pia som ropade på honom.

-Pärs DNA stämde mycket väl med både de på Magda och Hanne. Och han har erkänt.

-High five! Utbrast Jonny, och lyfte sin högra hand mot Pia.

-Nu vill jag bara veta varför Pär ställde till med hela detta kalaset.

-Ja, det skulle vi allt bra gärna vilja veta.

 

De gick bort till Nicklas och Paul som hade förhört Pär tidigare.

-Jaha, var det bara en kul grej eller fanns det någon baktanke med dessa morden? Frågade Jonny.

-Ja du Jonny. Pär vill inte gå i pension, så när han hörde att det skulle komma en ny präst, så blev han helt vansinnig, och jätte arg, så han sprang efter henne när hon hade gått från kyrkan så gick han efter för att pratade med henne. Så råkade samtalet gå lite över styr... Ja du vet hur det är.

-Mm, tråkig nog, ja. Svarade Jonny.

-Men så för att få det att se ut som att han var oskyldig så tog han reda på om Magdalena bodde tillsammans med någon, och då gjorde hon det, så han kollade upp tidigare förhållande för Jespers del, då råkade Hanne ”stå i vägen” så han mördade henne också för att det skulle se ut som att det var Jesper som var skyldig.

-Såna idioter det finns här i världen! Utbrast Jonny.

-Ja verkligen! God Jul allesammans! Ropade Pia och alla svarade i kör:

-GOD JUL!

Av: Eleonor Bengtsson

Hoppas ni orkar läsa den... Jag skrev den för ett tag sen, jag satt och fila på den länge, så tänkte att den kunde passa här, vad tycks? själv är jag ganska nöjd med den.